En ny början - 4

*
4.

Joe tog, ganska tveksamt, broschyren om High School of Performing Arts och började att titta i den.
”Men tror ni - på riktigt - att jag, en kille från South Bronx kan söka till den här skolan…?” frågade han sina systrar.
”Jaaaa!” utbrast Ana och Pilar unisont. ”Absolut!” 
Ana satte sig intill sin lillebror och lade armen om honom.
”Varför skulle du inte kunna söka till High School of Performing Arts…? Det spelar väl ingen roll att du kommer från The Bronx…? Det är ju inte så att du kommer från zoo och har blivit uppfostrad av aporna…”

Ana flinade.
”Även om man skulle kunna tro det ibland.” sa hon sarkastiskt och petade Joe i sidan.
Pilar skrattade.
Joe skakade på huvudet åt tjejerna.
”Jättekul.” muttrade han torrt.
Men han började också att skratta. Och sedan såg han ut att ha kommit på något och flinade retsamt mot sina systrar.
”Fast.. är det inte ni som är aporna då isåfall…? Jag menar; ni har ju hjälpt mamma och pappa att uppfostra mig.”
Joe småskrattade glatt åt sitt lilla skämt. 
Pilar och Ana log ömt mot Joe. 
”Passa dig…” varnade Ana.
Och så brottade tjejerna ner sin lillebror och kittlade honom så att han nästan kiknade av skratt och bad om nåd.

Till slut kom deras mamma in i rummet för att se vad hennes ungar skrattade så åt.
Hon log när hon såg hur Pilar och Ana lekfullt busade med Joe.
”Vi uppfostrar honom lite.” förklarade Ana.
”Jaha. Det där är en väldigt annorlunda uppfostringsmetod.” sa Maria Vegas roat.
Joe försökte sätta sig upp i sängen.
”Jag behöver ingen upp… fostran…” flämtade han.
Mamma skrattade och pussade sin son på pannan.
”¿No?” undrade Maria Vegas och rufsade om Joes hår. ”En liten vilding som du…? Jodå, lite 'uppfostran' kan du nog behöva.”
Pojken log.
”Jaja, okej då. Fast ni älskar mig ändå, precis som jag är.” sa han med självklart tonfall i rösten.
Mamma och hans systrar log.
”Såklart vi älskar dig.” sa Ana kärleksfullt och så kramade hon sin lillebror länge. ”Vilding eller inte - du är ju vår lilla gullunge.”
Pilar gav också sin bror en kram.
”Chicito, du är det värdefullaste vi har.” 
Joe log; ett förnöjt, men samtidigt lite generat, leende.
Tänk att min familj älskar mig så mycket ändå… 

En ny början - 3

*
3. 

Joe såg frågande på Pilar.
”Vad har hon kommit på…?”
Pilar skakade på huvudet.
”Vet inte. Men hon var väldigt ivrig, så det är säkert nåt bra.”
Och som om det varit en signal kom Ana inskyndande i rummet. Hon viftade med en av broschyrerna.
Joe gav sina systrar en plågad blick.
”Nåt bra…? Visst.”
Han gjorde en menande gest mot skol-broschyren och himlade med ögonen.
”Det här är bra!” sa Ana och slog sin ner på sängen intill sin bror. ”Jag tror vi har hittat precis rätt skola för dig!”
Hon höll glatt upp broschyren, som om det var något helt fantastiskt att visa upp.
Joe rynkade oförstående panna och skakade på huvudet.
”Ana, du är ju totalt loca... du har hittat en skola åt mig och får det att låta som du har vunnit en miljon dollar eller nåt…”
Ana log.
”Joe, vad kallade jag dig förut…?”
Lillebror ryckte bara frågande på axlarna, så Ana svarade i hans ställe:
”Teaterapa! Eller hur? Så sök till High School of Performing Arts!”
Pilar jublade.
”Vilken bra idé, Ana! Joe, fattar du? Du kan få spela teater hela dagarna och få utlopp för din energi!”
Ana nickade ivrigt instämmande.
”Ja! Det var exakt så jag tänkte!”
Ana kramade sin lillebror.
”Och så kanske du äntligen får gå i en skola där du kan trivas!”

En ny början - 2

*

2.

Efter middagen skickades Joe in på sitt rum för att göra sin helg-läxa. 

Och efter en halvtimme gick hans systrar för att titta till honom. 

”Hur går det?” undrade Pilar. 

Joe suckade bara och visade sina systrar vad han fått för uppgift. Han skulle läsa en text om ökenområden och en text om havet och sedan svara på några frågor om texterna. 

”Men det här verkar ju kul.” sa Ana intresserat. 

Joe stirrade på henne som om hon kom från en helt annan planet. 

”Kul….?! Ana, detta är en läxa! Fattar du - en läxa över helgen…! Våra lärare är helt loco…!” 

Ana och Pilar skrattade. 

”Du får ju helg-läxor för att du inte ska halka efter i skolan.” sa Ana mjukt och lade armen om sin lillebrors axlar. ”Nå, har du läst igenom texterna?” 

Joe nickade. 

”Ordentligt…?” manade Pilar. 

Joes äldsta storasyster var väldigt noga med att han skulle sköta sitt skolarbete och klara sig bra i skolan. 

Joe stönade och himlade med ögonen. 

”Sluta med förhöret… Ja, jag har läst texterna - nu ska jag bara svara på frågorna. Okej?” 

Pilar log ömt och strök Joe över håret. 

”Okej. Vill du ha hjälp?” ¨

Joe log sött och gav sin syster en penna. 

Pilar skrattade och skakade på huvudet. 

”Nej, du, chicito, du ska skriva. Men vi kan hjälpa dig lite.”

 Ana läste första frågan högt: 

”Vilken är den största öknen på Jorden?” 

Joe gav henne ett kaxigt flin. 

”Vet du inte det…?” 

Ana himlade sig och så böjde hon sig fram mot sin lillebror och kittlade honom under armen. Hon skrattade glatt när Joe pep till och skruvade på sig. 

”Sluta vara så kaxig, chicito.” sa Ana, bestämt men med ett leende på läpparna. ”Svara på frågan nu.” Joe fortsatte att flina och började att ägna sig åt sin läxa. 

”Sahara…” suckade han medan han skrev svaret om den största öknen och så fortsatte han med resten av frågorna. 

”Så där, nu kan du slappa resten av helgen.” sa Pilar ett par minuter senare. 

Joe log ett brett leende och stuvade ner läxorna i sin ryggsäck. 

”Yesss...! Äntligen!” 

”Eller ja, nästan… du ska förstås läsa igenom skol-broschyrerna också innan du kan börja slappa helt.” kom Pilar på. 

Joe, som nu hade sträckt ut sig på sin säng, stönade. 

”Kom igen, syrran, det kan jag göra en annan dag.” 

Pilar skakade på huvudet. 

”Gör det i helgen, så slipper mamma och pappa tjata på dig. Vore det inte nice att överraska dem och säga ’nu har jag bestämt mig för vilken high school jag vill gå i!”

 Joe lade sin kudde över huvudet och stönade högt och dramatiskt. 

”Aaaah… inte ni två också… ni dödar mig med erat high school-tjat..!” 

Ana och Pilar skrattade. 

”Vår lillebror kan verkligen vara dramatisk…!” utbrast Ana. 

Hon tog bort kudden från Joes ansikte. 

”Du är en riktig liten teaterapa…” log hon och passade på att kittla Joe på magen. 

Joe vred sig skrattande undan och satte upp i sängen. 

”Du, det där var inte snällt...” 

Ana log bara och gav lillebror en stor kram. 

”Vet du, jag tror jag kom på nåt.” 

Joe såg nu uppriktigt intresserat och nyfiket på sin syster. 

”Vaddå…?” 

Ana log. 

”Vänta, jag ska kolla en grej.” 

Hon sprang ut ur rummet. 

”Hallå! Jag får väl veta vad du har kommit på...?” ropade Joe efter henne.

En ny början - 1

*
South Bronx, New York

1980

1.

 

14 ½-årige José ”Joe” Vegas var en finlemmad - närapå tanig - kille, med pigga hasselnötsbruna ögon och ljusbrunt, halvlångt hår.
Han bodde på Fox Street i South Bronx, New York med sina föräldrar och två äldre systrar.

När vår berättelse tar sin början; en solig vår-fredag, hade Joe precis kommit hem från skolan. Han var trött efter lång vecka med läxor, bråk på skolgården och i korridorer - och på tjatiga lärare som vägrade att förstå sig på honom.
Nu såg tonårspojken med rynkad panna på broschyrerna som låg på köksbordet.
”Vad är det där...?” frågade han.
”Det är information om olika skolor här i New York.” svarade hans pappa, Pepe Vegas. ”Det är ju dags för dig att börja ansöka till high school nu.” 
Joe gav ifrån sig ett litet skrockade, klentroget ljud.
”High school...? Papi, du måste skämta...” 
Mr. Vegas såg med allvarlig blick på sin son och suckade.
”Nej, grabben, jag skämtar inte. Du måste fortsätta gå i skolan, det förstår du väl. Vad ska du annars göra hela dagarna, hade du tänkt dig - slå dank på stan...?” 
Joe började skruva obekvämt på sig där han stod; intill stolen där hans far satt.
Pojken gillade inte när hans pappa blev så här allvarlig, Joe visste aldrig riktigt vad han skulle säga i sådana lägen.

Nu blev pappas blick mer uppfordrande; han väntade på ett svar - ett bra svar.
Joe ryckte på axlarna.
”Jag får väl... hitta ett jobb.” sa han till slut, i brist på ett bättre svar.
Och så log han rart, ett försök att lätta upp stämningen.
Nu suckade både mamma och pappa.
”José! Du är bara en unge... ingen anställer dig. Lyssna nu - du ska gå i high school!” röt pappa. ”Så sätt dig ner och titta på broschyrerna nu.”
”Papa, lugn.” bad Ana, Joes syster. ”Om du höjer rösten så där kommer han aldrig att lyssna på dig.”
Ana lade armen om sin lillebrors midja.
”Chicito, du kan väl sätta dig och ta en liten titt på skol-broschyrerna...?” lirkade hon med mjuk röst.

Joe suckade tungt. Men han slog sig i alla fall ner på en köksstol och drog till sig alla foldrarna från olika skolor och bläddrade förstrött - och ganska ointresserat - i dem.
Mamma Maria strök Joe över håret.
”Vi ska nog hitta en bra skola åt dig, lilla gubben.” 
”Fängelse menar du väl...?” muttrade pojken.
Nu kunde inte mamma och pappa låta bli att le åt deras truliga son och båda Joes storasystrar började att skratta.
Den stela stämningen försvann och atmosfären blev varm och lättsam igen.
”Dios mio...” suckade Pepe Vegas. 
Men sedan skrattade Mr. Vegas och han reste sig och lade armarna om sin yngsta telning.
”Vad ska vi ta oss till med dig...?” 
Joe ryckte på axlarna.
”Jag vet inte...” mumlade han uppriktigt och suckade.